Race Report Honolulu Marathon
Honlulu Marathon var ingen rekord mara. Det var mer en seger över pannbenet än över tiden. Att den sista milen skulle ta lika lång tid som de tre första var inget som jag hade räknat med...
Iden med Honolulu föddes för ca 2,5 år sedan ihop med min svägerska. Vi skulle springa ett häftigt lopp och vi fastnade för Honolulu. Loppet hade i år ca 34 000 löpare. I USA är det 3e största marathonloppet.
Vi anlände till Honolu efter en lite rutt förbi San Fransisco. Expon för nummerlappsutdelningen var inte superspännande. Det märktes dock att den var anpassade för Japaner. Det var en del stårtolkade skyltar :-)
RaceDay!
Kl 0300 ringde klockan. Steg upp och åt en lätt frukost. Övriga familjen skulle köra Honolulu Race day Walk och steg upp samtidigt. Tanken var att ta shuttle buss kl 0330 till startområdet. Famlijen skulle gå ner till starten så jag smet lite tidigare.
Vi bodde perfekt mitt inne i smeten vid waikiki beach. Enligt informationsbladet skulle det gå en buss därifrån. Men av någon anledning kom det aldrig nån buss. Lätt stressad började jag promenera. Det var ändå bara några kilometer till start. Det strömmade andra löpare som tänkte samma tanke. Mötte några som varit ute och festat, - You go man! Looking strong! och en high five på det.
Ju närmare starten jag kom insåg jag att typ 70% av alla deltagare var japaner, koreaner och kineser. En sista kiss och och jag letade upp en bra plats i självseedningen för 3-4 timmar. Det märktes att det var en maskeradtävling också, det fanns en del kreavtiva kostymer. Den skönaste var en julgran som blinkade hysteriskt...
10 minuter innan start var det nationalsång och i sann amerikansk anda var det handen på bröstet, kepsen i hand och allsång. - In the land of the freeeeeeee an the home of the braaaaaaavvvvveeeee! Det var nära nu. Starten anfördes av ett jättefyrverki kl 0500. Det dånade ordentligt, en mäktig inramning i mörkret.
Första milen ringlade sig igenom ett avstängt Honolulu. Häftigt att springa på de breda vägarna. Jag tog rygg på en tjej som sprang i nån form av mimmi pigg kostym. Redan efter bara några kilometrar var jag genomsvettig. Min tanke då sa at nu måste jag hålla en god vätskebalans.
Ut från stan och jag håll mitt tänkta tempo. Färden gick nu uppför diamond head avenue och det var tävlingens längsta backe. Längs med vägen var det stundtals riktigt mörk och arrangören hade satt upp temporära lampor. Längs med backen stod det hysteriska volontärer som hejade och skrek. - You guys are greatest! Looking strong! osv... Det var med ett leende som backen avverkades.
Vid 20 km mötte vi ledaren av loppet. Det så såg lätt ut, imponerande lätt. Såg skylten på andra sidan och han hade avverkat 34km redan. Men var är duscharna? Det enda sättet att kyla sig var med muggar kallt vatten.
Nånstans vid 25 km började jag kännna att farten lugnde ner sig. Det började kännas i huvud och ben. Solen hade också kommit upp och värmde på ytterligare. Vi sprang på en stor bred väg. Många sprand med bar överkropp. Fler började gå. En viss håll i magen började infinna sig. Va fasen? Nu får jag ta det lugnt med vattnet.
30 km. Det gjorde ont och smällen kom. En rejäl sådan. En bred vägg uppenbarade sig. Det var som att någon vred på kranen och släppte ut all energi, puspunka total. Jag var tvungen att ställa mig och hämta andan, nej måste framåt. Det började flimmra. Det var bara att lägga sig ner och hämta andan. - Are you ok man? frågar en löpare, -No worries svarar jag löparen. Nu tar vi det lite lugnt Andreas. Tiden tickade på. Varenda gång jag tog ansats för att komma igång snurrade världen. Tankarna snurrade, - Nu skiter jag i detta, var bryter jag? Detta går inte.
Jag gick och la mig ner om vartannat i ett par kilometer. En polis kom fram till mig med mörk röst.
- Are you ok SIR?
- Im fine
- Should I call an ambulance SIR?
- No no I just need to catch my breath.
- Ok sir, rest as long as you like SIR!
- Thanks
Att ta mig de få kilometrarna till läkartältet tog evigheter. Väl framme sluddrade jag något om att jag är överhettad. Killen kollade min puls och kände på mig. - Grab these, cool yourself down and rest. Sällan hade ett par påsar med isbitar varit så skönt!! Mitt i detta drog dessutom sprinklern igång på gräset de satt upp läkartältet, - Å mera!! tänkte jag stilla medans läkartältet hade lite mer bråttom än jag. Plötsigt kände jag krafterna återvända...
NU ska jag ta mig i mål. Kan jag springa sista kilometern är det en bonus. Kroppen var stel som en pinne efter att legat ner. Dessutom hade jag tappat min ena vattenflaska nånstans märkte jag. Nu var det 5 kilometer kvar till mål. Jag gick. Jag njöt faktiskt. Det var ju semester. Det går inte att komma ifrån hur vackert Hawaii är en dag som denna den 13/12. Det gick inte fort men jag var tacksam att jag kunde stå på benen.
Sista kilometern lufsade jag. Bena var så stela att det snarare påminde om en neandertalare på promenad.
Tillsammans med andra sletna japaner stapplade jag över mållinjen. Ellen hälsade mig välkommen men med orolig ton. - Vad hände?? undrade hon.
Ja vad hände? En kombination av dålig sömn och värme gjorde sitt. Detta loppet kommer jag inte glömma i första taget. Loppet var mer en seger över pannbenet än över löpartiden. Jag har ALDRIG varit så nära att bryta ett lopp. Att springa 30km tog mig strax under 3 timmar att springa. den sista kilometern tog 3 timmar och 18 minuter.
Iden med Honolulu föddes för ca 2,5 år sedan ihop med min svägerska. Vi skulle springa ett häftigt lopp och vi fastnade för Honolulu. Loppet hade i år ca 34 000 löpare. I USA är det 3e största marathonloppet.
Vi anlände till Honolu efter en lite rutt förbi San Fransisco. Expon för nummerlappsutdelningen var inte superspännande. Det märktes dock att den var anpassade för Japaner. Det var en del stårtolkade skyltar :-)
RaceDay!
Kl 0300 ringde klockan. Steg upp och åt en lätt frukost. Övriga familjen skulle köra Honolulu Race day Walk och steg upp samtidigt. Tanken var att ta shuttle buss kl 0330 till startområdet. Famlijen skulle gå ner till starten så jag smet lite tidigare.
Vi bodde perfekt mitt inne i smeten vid waikiki beach. Enligt informationsbladet skulle det gå en buss därifrån. Men av någon anledning kom det aldrig nån buss. Lätt stressad började jag promenera. Det var ändå bara några kilometer till start. Det strömmade andra löpare som tänkte samma tanke. Mötte några som varit ute och festat, - You go man! Looking strong! och en high five på det.
Ju närmare starten jag kom insåg jag att typ 70% av alla deltagare var japaner, koreaner och kineser. En sista kiss och och jag letade upp en bra plats i självseedningen för 3-4 timmar. Det märktes att det var en maskeradtävling också, det fanns en del kreavtiva kostymer. Den skönaste var en julgran som blinkade hysteriskt...
10 minuter innan start var det nationalsång och i sann amerikansk anda var det handen på bröstet, kepsen i hand och allsång. - In the land of the freeeeeeee an the home of the braaaaaaavvvvveeeee! Det var nära nu. Starten anfördes av ett jättefyrverki kl 0500. Det dånade ordentligt, en mäktig inramning i mörkret.
Första milen ringlade sig igenom ett avstängt Honolulu. Häftigt att springa på de breda vägarna. Jag tog rygg på en tjej som sprang i nån form av mimmi pigg kostym. Redan efter bara några kilometrar var jag genomsvettig. Min tanke då sa at nu måste jag hålla en god vätskebalans.
Ut från stan och jag håll mitt tänkta tempo. Färden gick nu uppför diamond head avenue och det var tävlingens längsta backe. Längs med vägen var det stundtals riktigt mörk och arrangören hade satt upp temporära lampor. Längs med backen stod det hysteriska volontärer som hejade och skrek. - You guys are greatest! Looking strong! osv... Det var med ett leende som backen avverkades.
Vid 20 km mötte vi ledaren av loppet. Det så såg lätt ut, imponerande lätt. Såg skylten på andra sidan och han hade avverkat 34km redan. Men var är duscharna? Det enda sättet att kyla sig var med muggar kallt vatten.
Nånstans vid 25 km började jag kännna att farten lugnde ner sig. Det började kännas i huvud och ben. Solen hade också kommit upp och värmde på ytterligare. Vi sprang på en stor bred väg. Många sprand med bar överkropp. Fler började gå. En viss håll i magen började infinna sig. Va fasen? Nu får jag ta det lugnt med vattnet.
30 km. Det gjorde ont och smällen kom. En rejäl sådan. En bred vägg uppenbarade sig. Det var som att någon vred på kranen och släppte ut all energi, puspunka total. Jag var tvungen att ställa mig och hämta andan, nej måste framåt. Det började flimmra. Det var bara att lägga sig ner och hämta andan. - Are you ok man? frågar en löpare, -No worries svarar jag löparen. Nu tar vi det lite lugnt Andreas. Tiden tickade på. Varenda gång jag tog ansats för att komma igång snurrade världen. Tankarna snurrade, - Nu skiter jag i detta, var bryter jag? Detta går inte.
Jag gick och la mig ner om vartannat i ett par kilometer. En polis kom fram till mig med mörk röst.
- Are you ok SIR?
- Im fine
- Should I call an ambulance SIR?
- No no I just need to catch my breath.
- Ok sir, rest as long as you like SIR!
- Thanks
Att ta mig de få kilometrarna till läkartältet tog evigheter. Väl framme sluddrade jag något om att jag är överhettad. Killen kollade min puls och kände på mig. - Grab these, cool yourself down and rest. Sällan hade ett par påsar med isbitar varit så skönt!! Mitt i detta drog dessutom sprinklern igång på gräset de satt upp läkartältet, - Å mera!! tänkte jag stilla medans läkartältet hade lite mer bråttom än jag. Plötsigt kände jag krafterna återvända...
NU ska jag ta mig i mål. Kan jag springa sista kilometern är det en bonus. Kroppen var stel som en pinne efter att legat ner. Dessutom hade jag tappat min ena vattenflaska nånstans märkte jag. Nu var det 5 kilometer kvar till mål. Jag gick. Jag njöt faktiskt. Det var ju semester. Det går inte att komma ifrån hur vackert Hawaii är en dag som denna den 13/12. Det gick inte fort men jag var tacksam att jag kunde stå på benen.
Sista kilometern lufsade jag. Bena var så stela att det snarare påminde om en neandertalare på promenad.
Tillsammans med andra sletna japaner stapplade jag över mållinjen. Ellen hälsade mig välkommen men med orolig ton. - Vad hände?? undrade hon.
Kommentarer
Skicka en kommentar