Ironman Kalmar 2017

Detta är inte en rejs rapport. Detta inlägg är en kärleksförklaring till Kalmar, till Ironman, till triahlon, till Roosters. Årets IM Kalmar var speciellt på många sätt. Många klubbkamrater på plats för att tävla. Min egna brorsa (som sa för några år sen att han aldrig skulle köra det) skulle stå startlinjen.

Sen har vi alla underbara Kalmariter som går man ur huse för att heja fram alla triatleter. Vi skojade om att alla kalmariter måste få skatteavdrag för att vara så hjälpsamma som alla var under dessa dagar.

Du får säga vad du vill om att det kostar en massa pengar att anmäla sig. Men kom ihåg en enda sak. Tre stora tävlingar i ett. Herregud de har lyckats med Vätternrundan inte har lyckats med på 45 år, avstängda vägar! Dessutom cyklar du över Ölandsbron!

För vårat lilla gäng drog vi redan på onsdag efter lunch med en finfin skåpbil från Hedins bil. Mycket förväntningar. Det var gott att komma upp i tid för att kunna ladda och gå och lala i IM bubblan.

I Kalmar hade vi bokat en stabil etta verkligen mitt i stan. 200 m till målet, 400 m till växlingsområdet. Perfekt. Parkerar och lastar in allting i lägenheten. Fjärde triatleten, stig kommer först imorgon. Innan vi drar och handlar maten så går vi en sväng förbi växlingsområdet och Putte trånar efter att få gå in på Merch shopen. Inte idag! Handing, matlagning och utanför pågår Sprinten. Perfekt med första parkett.

Torsdag. Vaknar vid sju redan och får ligga och dra mig till åtta när de övriga grabbarna vaknar. Lätt löprunda runt Kalmar innan frukost. Magisk morgon, vindstilla och ljummen. Springer förbi Kattrumpan och flera neoprenbeklädda atleter plaskar i vattnet. Efter löpningen smakade frukosten riktigt fint.

Iväg till registreringen, nummerlappar, väskor, alkoholfri öl och givetvis lite kläder i merch shopen. Springer på ett välkända ansikten från UltraTri Sweden, Ann Mari och Robert. Ett glad återträff såhär en månad senare. Robert skulle rejsa.

Lyckan att få en egen IM väska.

Written in stone #1

Written in stone #2

En alkofri bärsa i solen. 

Det magiska upploppet!

En lunch på stan och under eftermiddagen ansluter Stig till gänget. Iväg till briefingen och vi sätter oss med fler Roosters. Paul håller låga på scenen och det tas ett masskorts selfie. Briefingen är inget nytt men det är ju inte därför du går på detta. Allt handlar om att suga in atmosfären och den stämning det skapar.

Efter briefingen blev det ett RCV gruppkort med alla tävlande, eller snarare de som kom ihåg eller inte skulle iväg snabbt. 

 Det var en go känsla att ta fram nummerlappen och den snygga badmössan.

Fredag. En dag kvar. Morgonsim med ett gott gäng Roosters från Kattrumpan. 20 grader. Vindstilla. Åter igen, magnifikt.

Påsar skall sorteras, packas, packas om och ses över en extra gång. Körde med devisen. Så enkelt som möjligt. Ett val, inte fler.

På eftermiddagen checkade vi in cyklarna. Fick en finfin plats på rad B. Nära utgången. Kändes bra att min AWA status kom till nytta två ggr detta år. Som vanligt springer man runt som en yr höna med påsarna och med funderingar hur jag snabbast hittar runt. Efter incheckning finns det inget mer att göra. Under kvällen ansluter ytterligare 3 st respektive och vi är nu således sju stycken i ettan. Gott om plats!

RACE DAY! Kl 0430 ringer klockan. Tiden och känslan gör sig påmind om en tävling för inte så länge sen. Toabesök och på med tridräkten. Lättare frukost. På med överdragskläder och iväg till växlingsområdet för en sista check. Många bekanta ansikten och många Kör hårt och Lycka till!

Knatar bort till starten med Jogmar. Småtjabbar lite om dagens spektakel. Möter fler ansikten. Mia, Johanna, Hannes, Jonas och sedan dyker bror och fredrik upp. På med våtdräkten och in i fållan för en timme. Nationalsången spelas och givetvis Kentas "Idag är jag stark".

Simningen. När starten går har jag redan från starten en goo känsla. Ingen trängsel bara ett gott flyt. Jag har aldrig upplevt det där med att ligga på fötter tidigare men nu får jag det. Varje sväng runt bojarna var det lite trängsel men inget att tala om. Tiden flög iväg och jag förundras över hur lätt det känns. 

Foto Peter Ivansson

Känner mig som en delfin när jag simmar förbi kajen och bort mot bron och in i växling. 1:11, innebär nytt pers. Vinterns nötande har burit frukt. Tar påsen och tar på mig mina grejer kontrollerat. Joggar till cykeln och ut på vägen. Nu blir det Rock and roll.

Cyklingen. Startar lugnt. Ingen ide att stressa över bron  Äter och dricker lite. blir passerad av några klubbkompisar. Väl efter bron börjar jag tugga på. Vinden är än så länge under kontroll. Passerar folk och blir omkörd. Folk står tjockt överallt. Efter tre mil skall vi in i samhälle och första riktiga kontrollen. Passerar. Mina bars och blockers kommer räcka hela vägen. Vägarna är blöta och jag tar det lugnt i varje kurva, varje rondell. Sakta men säkert märks det att vinden ökar. När tillfälle ges så nyttjar medvinden eller kantvinden. Innan start var jag orolig över min stela nacke men det känns inget.

Foto Peter Ivansson

Tillslut får vi vinden helt i ryggen och jag trycker på. Cyklar ikapp Håkan och Stefan. Lägger mig 12 meter efter Stefan. Vi växelkör om vartannat, Passerar Allvaret och vet ärligt talat inte om jag skall skratta eller bli förbannad. Får ett mindre utbrott signerat: SKOJAR DU ELLER! Det är rak motvind. Jag tittar ner och ser hastighetsmätaren, 24 km/h. Denna cykeln har aldrig gått så här sakta på en platt raka, skojar du! Nåväl tänker snart vänder det uppåt och blir det åka av. Så sant så sant, åka av blev det.

Kommer till bron och vinden sliter och drar i hojen. Jag vågar inte ligga i tempoställing ner utan småbromsar istället. In i Kalmar. In i rondellen och det är fest. Folk hejar. Ser kända ansikten. Hör Martin ropa: HEJA TYSKLAND (internt skämt). Gött inte många mil kvar. Möter proffsen nån mil utanför Kalmar. KJ ser stark ut. Vägen går upp och ner och slingrar sig fram. Vid u-vändningen ser jag flera kända ansikten och det hejas och vinkas. Med nån mil kvar drar jag ner på tempot och inser hur pinknödig jag är. Fasen det känns bra. Detta kan ju bli riktigt roligt. 5:25 på hojen får anses ok i vinden. 

Rullar in i växling. Första pitstop DASS! Det tar aldrig slut... det bara fortsätter... tiden rinner iväg... ge dig nu... det fortsätter. SEX minuter i växlingsområdet. Ut på löpet.

Löpningen. Usch och blä. Benen känns stumma. Löpningen känns kantig och nu hägrar ett marathon. Det är som det brukar vara på löpningen. Du är lite seg några kilometer, sen släpper det. Mycket riktigt, tre kilometer tog det. Hejar på brorsan som skall in på växling när jag springer längs med Ängöleden. Efter sex kilometer springer Jogmar ikapp mig. Med sig har han Mia. Vi tar sällskap. Benen känns bara bättre och bättre. Jag känner mig stark. Mia flåsar mig i nacken. Jag hejar på klubbkompisar. Publiken hejar. Genom stan andra gången och jag får känslan, är det dags för ett nytt PB på löpningen också? 

Foto Peter Ivansson 

Foto Peter Ivansson

Säg den saga som varar för evigt. Efter dryga 20 km börjar benen stumma. Mia springer förbi. Jg börjar gå i depåerna. Kom igen nu Andreas, jogga är bättre än lufsa, lufsa är bättre än att gå och gå gör vi bara om vi behöver. Således joggar, lufsar och går jag. Ut på sista varvet och nu vill jag hursomhelst suga in detta ögonblick. Ler åt allt och alla, ger highfive till småkidsen. Varje steg tar mig närmare. In i stan. Kommer på rakan mot torget. Stefan och Ivansson står och skriker vid sidan om. Paul höjer rösten: Andreas , you are an Ironman. I mål. 4:35. Lätt besviken men ändå nöjd. Pappa kramar om mig efter målgång och det går inte att bli berörd. En totaltid på 11:22 innebar inget nytt pers.

Swim	01:11:08	540
Trans 1	00:03:18	281
Bike	05:25:45	422
Trans 2	00:06:10	1073
Run	04:35:51	100

Platz (M/W)	654
Platz (AG)	127
Platz (Gesamt)	711
Zielzeit (Netto)	11:22:11

Så här med en veckas reflektion är jag nöjd. Jag genomförde en Ironman en vecka efter UltraTri. Jag har inga skador, bara blåsor. Löpningen var  en besvikelse. Jag har mer att ge. Mycket mer att ge. Jag kan gå fortare. Sen har jag insett att jag aldrig var SUPER taggad. Kalmar var inte mitt stora mål. UltraTri var det. Fast oavsett så ger detta bara mer kol i grillen. Motivationen har åter igen blivit stark och jag längtar redan till de där mörka, blöta, kalla passen i vinter. 

Att få med min bror är också väldigt speciellt. Våra dumheter tillsammans ger med Kalmar en extra dimension. Att se han hängandes på kravallstaketen efter målgång blev och svettig gjorde lillebror stolt,puss på dig bror!

Till alla Kalmariter: Tack!

Till alla Roosters: Vi är bäst!

Har fått frågan flera gånger: Var skall du göra nu? Vi får se. Jag älskar utmaningar och älskar att träna. Det finns många lopp. Kalmar IM får vila ett tag. Det finns många andra roliga lopp och nästa år blir det ingen Ironman. Däremot blir det fler Ironman i framtiden, det kan jag lova! Med lite tur så kanske jag kvalar till Hawaii i AG 70-75 :-)

/Asken