Life By Ask

Detta är inte en rejs rapport. Detta inlägg är en kärleksförklaring till Kalmar, till Ironman, till triahlon, till Roosters. Årets IM Kalmar var speciellt på många sätt. Många klubbkamrater på plats för att tävla. Min egna brorsa (som sa för några år sen att han aldrig skulle köra det) skulle stå startlinjen. Sen har vi alla underbara Kalmariter som går man ur huse för att heja fram alla triatleter. Vi skojade om att alla kalmariter måste få skatteavdrag för att vara så hjälpsamma som alla var under dessa dagar. Du får säga vad du vill om att det kostar en massa pengar att anmäla sig. Men kom ihåg en enda sak. Tre stora tävlingar i ett. Herregud de har lyckats med Vätternrundan inte har lyckats med på 45 år, avstängda vägar! Dessutom cyklar du över Ölandsbron! För vårat lilla gäng drog vi redan på onsdag efter lunch med en finfin skåpbil från Hedins bil. Mycket förväntningar. Det var gott att komma upp i tid för att kunna ladda och gå och lala i IM bubblan. I Kalmar

2 dagar avklarade. Nu vankades den tredje och sista dagen av UltraTri Sweden. Tredje dagen innebär 90 km löpning och 30 km simning. En dag som jag sett fram emot, dels för att det är just sista dagen men också för att det är just den dagen som kommer visa hur stark ens vilja att slutföra är. Men samtidigt gäller det att hålla lite distans till hela spektaklet. Jag betalar för att kul och då skall jag banne mig kul på vägen också! Kl 0430 ljuder alarmet. Jag har sovit stenhårt hela natten med mina öronproppar. Men jag hade mer än gärna bara dragit täcket över huvudet och sovit in några timmar till och sedan gått ner till frukosten och ätit tre kilo äggröra tillsammans med en balja kaffe och läst Dagens Nyheter i lunch och ro. Får ner fötterna på golvet och går med småtunga ben till toa. Sadeln jag hade kvar igår mellan bena när jag somnade hade försvunnit. Kommer in på toa och gör mina behov. Tvättar händerna och tittar på snyggingen på andra sidan spegeln med blanka och rödsprängda