Life By Ask

Okej så här är det. Begreppet Post Ironman depression eller Ironman Blues är namn för den där känslan efter att ha genomfört en Ironman. Målet är nått, genomfört och motivationen till att fokusera på nytt mål är som bortfluget... Veckan efter Kalmar har varit en vecka med Post Ironman Depression. Ingen större lust till något. Kroppen värkte, lite goa skav här och där. Nu skulle jag ladda om för Tjörn Triathlon. Hur fasen då? Nåväl. Fredag eftermiddag hämtade brorsan mig och hojen. Sen hämtade vi Freddan. Resan upp kantades av frågor runt Triathlon då tävlingen var brorsans och Fredriks allra första. Väl uppe gick vi och spanade lite i Teamsportia tältet och hämtade ut nummerlapparna. Gick på briefing och mötte sedan upp resten av gänget i Rooster Club Varberg. Brorsan och Fredrik bodde på Träingskliniken och jag med de övriga i Kyrkesund. Kvällen blev en lugn afton med lite förberedelser inför morgondagen. Briefing med Tjörn Triathlons tävlingsboss Lotta! Tävlingsmorg

Jag vill börja med att tacka alla, verkligen alla för all pepp och stöd. Från hjärtat: STORT tack till er ALLA! Att försöka sammanfatta en Ironman är inte lätt. Det är många tankar och framförallt många små beslut hela tiden som gör totalen. Framförallt är det en lång dag där allt kan hända. Nu följer ett längre inlägg, läs om du är nyfiken eller bara titta på bilderna :-) Redan på torsdagen rullade vi österut till Kalmar. Hela familjen packades in med tillhörande utrustning. Vi hade fått tag i en stuga som låg 20 min promenad från starten. Lilltjejen tyckte det var spännande med äppelträden utanför dörren. Torsdagen blev dagen för briefingen. Fredagen dagen för incheckningen. Allt i sin ordning och med tanke på att det mesta var testat en runda redan på tävlingen i Jönköping visste jag hur det skulle läggas upp. Lördagmorgon . Klockan ringer 0430. Jag hade sovit helt okej även om det tog ett tag innan jag somnade. Stiger upp. Använder min superhjältekraft, att kunna stig

Med drygt bara 11 timmar kvar till start sitter jag här. Jag har gjort min hemläxa. Tränat, förberett mig, försökt hålla mig till planen. Jag har fått mitt åkband vid registreringen, lyssnat på briefingen och checkat in min blåa "mean machine from Sheffield" med tillhörande race påsar. Nu behöver jag "bara" sova för att imorgon ha kul en hel dag!! Uppladdningsdryck. Rödbetsjuice och Bikarbonat :-) Cykeln incheckad och väntar på att få döna fram! Prebriefing... Kalmar Tennishall full med ca 2500 atleter från flera olika länder Inför stora triathlon tävlingar (kan gälla mindre också för den delen) så har jag identifierat 4 stadier du går igenom. 1. Analysfasen. Inträffar emellan 1-3 veckor innan. Du funderar på upplägg, om du behöver justera cykeln, ny sockar? Vad skall jag äta? Kunde jag tränat mera löpning? eller mindre? Vad skall jag äta? osv.. 2. Ångest/Nervositet. Fasen jag skulle tränat mera. Jag är förkyld, tävlingen kommer gå

Första måndagen efter semestern...2 veckor kvar innan det är dags för Ironman Kalmar. Det har tränats, funderats och analyserats. Jag har hållit mig skadefri och frisk.... tills nu. Jag sitter nu 2 veckor innan start med en förkylning! Vad hände där? Det ingick inte i planen. Vem fasen godkände det?? Dock känner jag mig lugn trots allt. Tanken var att dra ner på tempot ändå. Men kanske inte på detta viset. Nu är det fokus på att sova tillräckligt, äta, promenera och stretcha. Hoppas kunna hinna köra några goa pass innan. Men passen kommer bara inrikta sig på att hitta en go känsla och njuta att det är snart dags. Den där dagen man funderat på i ett år lite drygt. Att få röra på sig en hel dag. Simma i vattnet som en fisk, flyga fram på hojen som en väloljad blixt och springa som en gasell. För att det går inte annat än att vara toklladdad med alla kompisar som har avverkat Ironmans före mig. Lite orättvist tycker jag :-) Sicka hjältar. Att höra deras resa smittar och kryper in un