Rejs report Ironman Nice

Det har gått 1 månad sen målgång på Ironman France, Nice. Det var en hård dag. Racet har tagit tid att smälta och reflektera över. Jag visste att det skulle bli hårt men underskattade det ganska fatalt. Överhettning är inget som du kan träna på :-)

Även om jag visste att det skulle bli hårt och varmt levde det en tro hos mig att jag skulle kunna prestera och få till ett bra lopp. Så fel jag kunde ha. Tävlingen blev för mig en ödmjuk uppvisning att du inte skall underskatta värmens inverkan på prestationen.

Vi anlände till Nice på torsdagen. Väldig smidigt att ta sig från flygplatsen till hotellet. Första dagarna var det att bekanta sig med staden, hämta nummerlapp, montera cykel, bada, svettas i värmen. 

Jag lyckades även riva upp hela högra underarmen när det skulle testas att simma lite. Sömmen hade släppte helt sonika. Frustrerad men samtidigt lite glad att jag testade dräkten innan tävlingen. Så efter ett besök i Expot för inköp av neoprenlim och drygt 4 lager lim löste det sig.

På Fredagen var det briefing. Mötte upp Jan och Martin vid transferbussen och åkte till Parc Phoenix. Sprang på en annan svensk i kön och småchatade lite. Briefingen var som vanligt hög klass. Världsklassig mat, häftig omgivning och helt i det öppna. När vi anländer in så har de redan startat brieifingen. Det första vi fick reda på att de kommer korta ner banan. Full simning MEN "bara" 152 km cykel och 32km löpning. Franska myndigheten hade krävt att Ironman gjorde justeringar om de inte vill ställa in tävlingen i den extrema värmebölja som rådde. Nerkortningen var främst för all funktionärer som skulle stå i hettan i hela dagen. Nåväl vettigt så här i efterhand. För min egna del var jag nöjd att inga av de fina stigningarna togs bort på cyklingen.

Lördag. Dan före dan. Sovit bra. Äter frukost och tar en promenad med familjen. 

Cykel skall checkas in. Jag och Janne tar en kort cykeltur för att känna så allt kändes bra på hojen. Som en schmeck. Påsarna chekas in och ångesten var lite påtaglig eftersom de inte var tillgängliga på tävlingsdagen. Fick jag med allt?

Får en bra plats för cykeln och jag inser att det kommer bli en lång växling eftersom cykelområdet är kraftigt utsträckt.

Söndag och Rejs day!

Vaknar kl 0400 efter en förvånansvärt bra natt. Sovit hela natten, Ungarna med. Går upp och käkar en lätt frukost. Tittar igenom grejorna som skall med ner. Ser över våtdräkten. Värmer till vatten och vevar ner pulverkaffet. Starkt. Tömmer magen. Nöjd över mina ninja kunskaper för ingen av barnen vaknar medans jag röjde i rummet. Byter om på toa, pussar frugan och börjar knata till start strax innan 0500. Hotellet ligger drygt 10 min från växlingsområdet. Går genom ett tomt Nice förutom några sena partyprinsar som sjunger lite lätt i en gränd. Tittar på mig och ler samtidigt som de säger Allez, allez! 

Nere vid växlingsområdet är det full ruljans. Älskar att gå i växlingsområdet. Det är nästan så att du kan ta på spänningen denna arla morgon. Kö till toan. För min egna del var jag helt lugn, märkligt nog. Rutinerad? Pumpar däcken, lastar på gelen och vätska på hojen, justerar skorna som sitter fast, kollar växelns läge en sista gång. Perfekt. Möter upp Janne och Martin.

När vi står och kränger på våtdräkten så annonserar speakern ut att det är ok att köra med våtdräkt för age groupers. Lämnar in den vita påsen och knatar emot simstarten. Går ner i havet och plaskar lite. Går upp och ställer mig i 1.08 gruppen. Önskar Janne lycka till. Medans jag står och väntar ser jag Astanas General Manager och fd supercyklisten Alexander Vinokurov. Har ett eget filmteam med sig. Hittade efter tävlingen denna filmen: https://www.youtube.com/watch?v=rNcyD0alHrg

Simningen

Efter en lite fördröjningen går starten. 3800 m i en ganska enkel 2 varvs bana. Havet ligger ganska stilla den morgon. En rullande start. Tar en liten stund inna jag kommer i. Kommer iväg bra. Havet är salt. Väldigt salt. Rörigt i början och många långsamma simmare. Första sträckan var på en kilometer innan den svängde av och den sträckan var en del omsimningar, vilket resulterade i att jag hamnar långt ut som blev en längre simning. Hittar inga fötter. Havet är dock lugnt och det är bara att mata på. Hittar nån enstaka fot att ligga efter men överlag ganska dåligt med bra fötter. Sista kilometern blåser det upp lite och mer gung i simningen. Håller ett öga på klockan hela tiden och håller ett ganska jämnt tempo varje 500a på runt 8 min. Kommer upp på 1.09. Nytt PB! Gött.

Cykel

Kommer upp och det är lång sträcka att springa. Hittar påsen och får solkräm sprejat i nacken av en hjälpsam funktionär. Kändes som halva flaskan. Kommer iväg hyfsat smidigt. Tar det lite lugnt i början för att hitta känslan. Nu vankas 152 km och 2000hm i bergen.

2 mil utanför stan kommer första backen. Värmen steker denna morgon. Plockar vattenflaskor för att kyla mig med. Dricker, äter och försöker hitta ett flow. Vackert landskap. Men alltså mina ben var inte med mig idag. Blir omcyklad av den ena fransosen efter den andra. Tänker bara: mitt tempo, mitt tempo. Väl uppe på toppen efter nån mil känner jag direkt att detta blir en hård dag. När den andra stigningen börjar efter 4,5 mil (pga nerkortningen) är det sauna. Mitt minne från den långa backen är bara ett evigt lidande. Varmt. Ingen vind. Blir omkörd av 2 andra svenskar som jag småpratar lite med. Den ena var bitter att han inte får springa hela maran på löpningen. Väl uppe på toppen (nånstans runt 7-8 mil) är min huvudvärk påtaglig. Dricker, äter och kyler ner mig. Börjar må illa. 

Kommer nerförsåkningar och jag får fokusera hårt. Fartvinden är varm och känslan är att cykla med en hårtork mot sig. Janne kör om mig. Kommer några småbackar men orken finns inte. Försöker minnas när jag åt senast. Trycker in en gel. De sista milen går nerför. Hårtork. Nerförsåkningen skulle vara tuff men jag upplevde det inte som krångligt. Några tvära kurvor. Det farligaste var alla fartgupp som kunde dyka lite här och var.

 

Jag börjar gäspa mycket. Nånting är inte som det skall. När det planar ut och jag får kämpa med att hålla 25 km/h inser jag att nånting är fel på riktigt. Jag måste stanna. Vill inte bara lägga mig ner rakt ner. Hittar en skuggig plats där 2 poliser stod. Sladdar in och lägger mig framför fötterna på de 2 förvånade poliserna. De häller vatten på mitt huvud och jag får mig en slurk. 5 min senare kommer det en ambulans och samt en rullande läkare på MC. - You are very white in your face mr. Are you okey? - Yes no problem (ljuger jag) tired as hell and just need some minutes to rest. Läkaren mäter blodtryck och puls. Jag får svara på några kontrollfrågor. De tittar på mig, mumlar på franska och tittar på mig med allvarlig blick - Can you continue? Are you sure? Your blodpressure is a bit low. Tanken slår mig att bryta men jag viftar bort den och säger: - Yes. Do you have coke? Läkaren trollar fram en kall Cola och fixar en stor chokladkaka. Tvingar i mig allt. Blir beodrad att vila minst 5 minuter till. Efter att ha suttit i skuggan drygt 40 min är jag på cykeln igen. Läkaren rullar sakta på MCn bakom en stund för att sen köra upp sidledes och fråga igen: - OK?! - Yes säger jag, ler och ger tummen upp. Läkaren ger tummen upp. Jag var så jäkla glad. Sällan har jag varit så nära att bryta men samlade mig. Nu SKA jag genomföra detta! Även om jag skall krypa i mål.

Löpningen

Går in i växling och tar god tid på mig. Sätter upp cykeln. Smålufsar bort till löppåsen och byter om. Smörjer in mig. Ger mig iväg. Kroppen känns pigg. Ett lyckorus sprider sig i kroppen. Nu skall det avverkas 5km ner till flygplatsen, vända och tillbaka. 3 gånger. Asfalt. Ingen skugga på löparbanan.

Dricker och äter apelsin i kontrollerna. Stannar och duschar i duscharna ordentligt för att kyla mig. Joggar på. Första varvet går "enkelt". Vinkar till familjen. Min tanke är att detta kommer bara rulla på! 

Nånstans runt 13 km kommer allvaret tillbaka. Solen steker på asfalten. Nån pratar om 34 grader i skuggan. Just det... i skuggan. Tempot går ner. Vid 15km lägger jag mig ner. Börjar känna mig snurrig. Ligger en stund. Ställer mig upp. Kommer 200 m. Får lägga mig ner igen. Håller på så ett bra tag. Försöker dricka och äta när jag passerar kontrollerna. Illamående. Janne kommer förbi och ger några peppande ord och erkänner sig också stadigt sliten i värmen. Sicken gubbe. Han ångar vidare. 

I en kontroll är jag så fumlig att jag går innanför  vätskekontrollen och lägger mig på marken med fötterna upp på en stol som jag hittar. Då kommer det en glad funktionär och undrar om jag vill bli kyld. Hon häller säkert tre flaskor och sedan är det allez, allez. Jag reser mig upp och är glad att det inte blev en större scen av det hela. Jag går och hjärnspöken hoar nedlåtande.

Sista gången jag lägger mig drygt 300 meter till varvpunkten. Min enda tanke var: Ge inte upp du måste ta dig ut på sista varvet, ge fan inte upp! Eller är det nu nån plockar av mig banan? När jag ligger där i gräset under en palm bland publiken är det en spanjor som tittar på mig och säger: How are you, you are very white in your face! Min tanke: Here we go again. - No problems, just tired. - Do you want something? - Do you have Coke. 2 minuter senare sveper jag en iskall 50cl cola. Hur fick den plats ibland allt annat jag försökt dricka? Spanjoren börjar muttra om att hämta hjälp och jag skulle ligga kvar. Hell no. Jag skulle vidare. Det sista som händer är att nån fransk läkare dömer ut mig. Så upp på bena är jag. Andra varvet tog drygt 2 timmar. Men jag lever. Kommer runt vändpunkten, Kramar familjen. Nu skall jag ta mig igenom detta. Syrran är orolig och undrar om jag hade svimmat. - Nej nej jag har bara varit lite trött säger jag med ett snett leende.

EN tanke hela tiden: Vänster, höger, vänster höger, lufsa på, stanna inte, fokusera. Solen börjar försvinna bakom husen. Benen börjar vakna. Lufsandet övergår till jogg som sedan övergår till nån form av löp. Duschar säkert 20 sekunder i varje dusch. Kroppen vaknar. Shit asså jag har vunnit över 2 väggningar. Sista 5 km springer jag faktiskt. Leendet kommer tillbaka. Mina sista 2 km var lätt de snabbaste på dryga 5.20 min/km tempo. Jag närmar mig mål och en fransos ryter på mig att dra upp dragkedjan innan målgång. Jag vågar inte säga emot.

In i mål och får höra den franska speakern: - Andreas, Joo aarrr uin Airååånmenn (kraftig fransk brytning) Leendet på plats. Jag klarade det. Sämsta totaltiden ever. Bryr mig inte. Sakta promenerar jag vidare, tar en dricka vill inte äta. Jag tog mig runt. Kramar familjen som missade målgången då de trodde att jag inte skulle springa så fort sista varvet :-) Min äldsta dotter vill mest kramas och hålla pappas medalj. Jag ler och får svara på 100 frågor från henne. 

Så här i efterhand är jag itudelad. Stolt att tagit mig runt i den jävla värmen som var övermäktig för många mig inkluderat samt att jag persade på simningen. Men jag är samtidigt irriterad och bitter över att jag inte fick krämat ut de där sura träningstimmarna fullt ut. Formen hade känts bra innan. Jag ville köra mig trött. Få bra tid. Missförstå mig rätt, jag var trött men inte muskulärt trött. Märklig beskrivning. Men jag brottade ner Gorillan. Jag vann över hjärnspöken av sällan skådat slag. Så nära att bryta kan jag inte minnas att jag har varit.

Ironman Nice. Min femte Ironman. Det är inte sista gången jag kör en Ironman. The fight will continue. Jag har ett mål. Good times are coming.

/asken