Viva La France - Del 2

Då så, här kommer del 2 i vårat Franska äventyr. Ett långt blogginlägg detta med...


Fredag 4/7
Vilodag och vädret var idag lite molnigare om än varmt. Dagen började med en tur med teambussen upp till toppen igen på Alp De huez för lite souvenirshoppa. Till våran förvåning var det "torgdag". Massa godsaker såsom illaluktande ostar och korvar överallt :-)

Mmmmm kött

Man tackar, mera ostar!

Finns ett visst cykelintresse på denna puben.

Cykelparkering av modell dyrare

Mycket att fota... 

Rakan innan målgång. Lampe och Frasse "känner på" rakan.

Efter shopping och shopping rullar vi hem för att mysa och ta hand om våra hojar. Jag fick mekförbud när vi kom ner så det var mest att putsa :-). Vi hade lånat ett fint mekställ som vi fick låna av den trevlige belgiska farsan som skulle rulla med sin dotter på loppet.

När vi stått där ett tag och var i princip klara såg jag i ren hast att bakhjulet inte var rakt. Men som tur var så var Mr Chefsmekaniker nr1 Jogmar med och kunde fixa till att rikta upp hjulet. Blev kanon!  Det blev några trevliga pratstunder med belgarna i huset och nu började tävlingsnerverna spela in. Tänk om det skulle regna imorgon. Vad gör vi då? Vi avslutade kvällen med tidig sänggång.

Meka och putsa i solskenet.

Lördag 5/7, Race day!

Klockan ringde 0445. Med lätta ben studsade jag upp eller nja inte riktigt så. Sovit som en sten men kroppen är ju aldrig taggad för tidig uppstigning. Enligt Lampe hade regnat hela natten och tankarna hade snurrat i hans skalle och lett till dålig sömn. Av våran förvåning var vi först uppe till frukosten. Trodde att belgarna skulle vara uppe tidigare eftersom de tjötade dagen innan att det var viktigt med en tidig placering i ledet. Frukosten bestod av baguetter med sylt, ett lass av Frasses dundergröt (ingrediens hemlig) samt blaskit kaffe. Kl 0610 var vi på väg. Till starten hämtade vi upp Martin och vi rullade på lätt blötlagda vägar till starten i Bourg d'oisans. Lätt disigt och 12 grader. Var väldigt skönt med en överdragsjacka.

Martin och jag försöker se glada ut.

Hårding 1, Hårding 2, Hårding 3 samt Hårding 4 vid starten. 

Gott om folk.

Väl inne i fållan var det bara att vänta, käka frukost nummer två, pissa och glo på folk. Kl 0840 gick starten för våran grupp. Äntligen. Rullade ganska lugnt första kalorimetrarna och vid campingen dumpade vi överdragsjackorna till Martins familj. Då såg samtidigt vi första ambulansen. Nån hade väl antagligen hakat in sig någon annan och man blev direkt påmind om riskerna som finns. Efter ett tag tröttnade jag ville komma in flåset och jag la mig fram och tryckte lite.

Efter att ha passerat den vackra byn Allemont fortsatte turen längst med vattnet, vacker morgon med spegelblankt vatten. Vid foten av Col du Glandon önskade vi varandra lycka till och nu var det ett separat race. Hejade på några svenskar i klättring upp. Trots att klockan inte var mycket började det redan nu bli varmt och efter ett tag var det bara att cabba ner så mycket som möjligt. Sakta, sakta klättrandes uppför. Omgiven hela tiden av fantastiska utsikter. Jag tappade kollen på de andra men efter första utförslöpan hörde jag en bekant röst bakom mig. Det var Lampe. Efter drygt en och halvtimme senare var vi uppe tillsammans på toppen. Vi sprang på Martin också. Nu var det så lite stress som möjligt som gällde.Ta något kort, käka fransk depå. Det fina i kråksången var att tiden var pausades på denna depån för att inte det skulle bli för hög fart i första utförsåkningen.

Till topps!

Morgonmolnen ibland bergen

Mycket folk i första depån på Col de Glendon

I utförsåkningen var det pumpbromsa som gällde. Snäva kurvor och mycket folk. Jag låg strax bakom Lampe. Martin hade redan försvunnit iväg nerför. Efter ett tag började händerna värka av att ligga i bocken så länge och bromsa. Vid foten mötte vi upp Mikael som hade stannat och vi tre rullade tillsammans till nästa stigning. Det började nu bli ordentligt varmt också. Vid foten av Col Du Telegraph stundade nu några timmar uppför. I backen såg vi en cyklist som förtjänar all världens respekt. Killen cyklade med en arm, andra var kapad och satt fast på styret. Han hade dessutom bara ett ben att trampa med. Hård som få. Långsamt klättrade jag uppför, tappade bort både Mikael och Lampe. Stundtals var asfalten räfflad vilket gjorde resan ännu mera intressant.

Efter toppen på Col de Telegraph stundade en utförsåkning på dryga 5 km och efter det ca 2 km uppför till depån. Nu gällde det att fylla på. Nu väntade eldprovet. Vandringen uppför Col du Galibier. Vandringen var krävande. Segt uppför och vegetationen blev mindre och mindre. Vilket betydde att du hela tiden såg lämmeltåget med cyklister uppför berget. Det är liksom lättare när det är serper och slipper veta hur långt det är kvar.Vid 8 km kvar till toppen vrider jag huvudet till höger och ser vandringen att komma. Vilken syn. Cyklister sick-sackandes uppför bergen. Fy fan. Hjärnspökena började nu säga: Du är ju bara dum i huvudet. Varje topp syntes nu och vid varje kurva tänkte jag att nu är vi framme, nej vid nästa krön. Trampa trampa. Nu då, nej det var bara att trampa lite till och lite till och lite till. Efter att ha trampat ca 3 timmar från botten upp till toppen var jag framme. Vilken känsla! Jag njöt av godsakerna i depån.

Världsklass i depåerna. Torkad aprikos, bananer, brie, baguetter, apelsinklyftor, bakelser, mm

Fantastisk vy över utförsåkningen från Col Du Galibier

Kalt, småkallt och snö på toppen av Col du Galibier

Efter att ha käkat, pissat och fyllt på med vätska hägrade det jag fruktat mest. Utförsåkningen. 5 mil i nerförsbacke. Första biten var knixig och fartvinden gjorde att jag började frysa som en hund av kylan. Inte helt lätt att bromsa då. Ner och snabbt stundtals. Nåväl snabbt i mina mått mätta för de kom cyklister som verkligen dönade förbi. Sakta men säkert började vi lämna kylan och kommer ner mot varmare klimat. När första tunneln kom så fick jag mindre skräckupplevelse med solbrillorna på. Noll syn och med lätt panik drog ner brillorna till nästippen så jag kunde se igen. Allt eftersom rätade vägen ut sig och det var lättare att hålla hög fart utan att behöva bromsa. Efter dryga timmen var jag nere och nu visste jag vad som väntade.

21 serper i ca 35 grader var finalen. Klättringen uppför Alp De huez. Hela tiden satte jag serperna som mål. Vid 15 en gel + plus vatten, vid 10 en gel till och vid 5 en gel till. Vid det här läget var kanske gelen inte en belöning men det höll tankarna i schack och krampen borta. Längst med vägen satt trötta cyklister i skuggan, hängandes över sin cykel, gåendes med cykeln jämte. Alp De Huez skördade sina offer längs den 13 km långa backen. Det skönaste på hela turen var att få ett glas kallt vatten i nacken.

Känslan att först se byn och sedan den sega rakan upp till byn var en euforisk känsla. Jag njöt. Genom byn upp lite till emellan husknutarna. Till slut uppe på toppen och glidandes genom mål. Amen på det. Jag klarade det. Officiella tiden 8:07. Jag kunde inte annat än att le.

Maten efteråt var åter igen världsklass. Varm pasta med baguette och brie, kaffe, bärs och Coca-Cola. Man tackar. tyvärr höll inte diplom utlämningen världsklass....

Väl i mål hade vi alla klarat det på bra tider. Antingen på guldtid eller silvertid.

Diplomet tack!

Efteråt rullade vi lugnt hemåt och stannade på Camp Jägryd för att fira lite. En bärs och whiskypinne har sällan smakat så gott!

Vi grejade det! Nöjda grabbar!

Komm in da socken!

Efter Camp Jägryd blev det skumpa på rummet innan en skön dusch och pizza med hela gänget i Allemont i en ljummen sommarkväll.

Fint skall det va! Välkyld Champagne.

Sista dagen var mest en resa hem i lugn och ro. Tankarna på vad gör vi nästa år diskuterades. Vi fick lite WLAN och kunde böra pumpa ut bilder på Instagram och Facebook. Vilken resa. Vilket minne.

Stort tack till gänget! Lampe, Frasse, Jogmar och hela famlijen Jägryd. Detta gjorde vi bra! ;-)
Nu är det bara att ladda innan nästa drabbing i Schweiz om några veckor....

/Asken

Fransyskan har hitta hem till bergen.