Ironman Switzerland - Race Report!
Nu har det gått två veckor och hela resan har hunnit smälta in. Vilket rejs! Vad som slår mig är vad små grejer kan ha betydelse....
Söndag 27/7, kl 04:10
Vaknar innan klockan. Ingen idé att somna om eftersom klockan ringer om 10 minuter. Jag har faktiskt lyckats sova innan rejset. Hade känt mig lugn hela lördagen och trygg i vad som väntade. Det är ju trots allt att om du är förbered så har du gjort allt du kan påverka och det som sker, sker. Jag hade min plan för dagen planerad och det gällde nu bara att följa den.
Hoppade i tävlingsdressen. Tvättade ur gruset ur ögonen. Kollade igenom den vita påsen (street wear) en sista gång. Borstade gaddarna. Ellen vaknade och hjälpte mig med att gå igenom allt en sista gång.
0450. Var utanför frukosten. Hoppades de öppnade tidigare. De gjorde det. Vi var helt ensamma. Åt äggröra, några frallor, frukt och lite mera äggröra. Äggröra is the shit. Gav Ellen en puss och stack till spårvagnen. Massa funderingar börjar bubbla upp: Har jag tur så kommer spårvagnen tidigare än tidtabellerna? Hur kan de gå tidigast 0537? Ska Kag promenera istället, ja det gör jag! Nej det gör du inte. 9km promenad i onödan! Följ planen!
Mitt i mina tankar hör jag en röst: Do you want a ride? Sorry? Do you want a ride to the starting area? Jämte mig har en taxi saktat in. Jag spanar in i bilen och i den sitter ett gäng triatleter. Yes, of course!
I taxin satt två triatleter som hade sett mig med min triathlonväska och kompressionsbyxor. De var också smått irriterade över transportmöjligheterna och ville hjälpa en "kamrat" i nöd. Snacka om flyt! det slutade inte där heller eftersom Ellen hade gett mig en extra peng innan jag stack ifall att jag behövde något. Som gjort för splitta en taxi! Vi tjötade en stund och jag fick den senaste väderprognosen (WLAN gick ner på hotellet kvällen innan och var inte uppdaterad). Dagen väntade lite regn på morgonen, mulet och ca 25 grader. Inga 18mm regn som sagt tidigare. Wohooo!
Så nu stod jag där framför min cykel i god tid. Det där med lånepumpar som arrangören lovade såg jag inte röken av och lånade en pump av en schyst fransman jämte mig som vägrade prata engelska. Vie vie baguette! En bit längre bort hör jag ett tubdäck explodera. Alla runt omkring suckar och lider med den drabbade. På med våtdräkten. Njöt av kaoset. Stressade människor är roliga att iaktta.
Kom ut i god tid till startområdet en bit därifrån. På med mössa, öronproppar och glasögonen. Vattnet var helt perfekt. Mycket folk runt omkring. Simmar ut en bit, stannar upp och simmar tillbaka.
Starten gick i 2 vågor eller 3 om man räknar Pros. Ställde mig i 2nd wave och således starttid 06:55. Jag var ganska säker på att dagen till ära som kommer jag inte simma under 1:10. Det hade börjat blåsa upp.
Pang! starten för Proffsen går. Pang! och helt plötsligt var nästa grupp också iväg. Våran grupp ställer sig på stranden redo. Speakern eldar upp publiken. Pang! och ett hav av triatleter drar iväg. Armar och ben överallt! Ingen ide att tveka utan bara trycka på, slappna och andas i trängseln. Det fortsätter vara trångt ett tag och jag hittar några fötter att följa. Vid första bojen vart det trångt igen och det vara bara att "slå sig fram". Efter första bojen tar det ett par hundra meter innan jag hittar rytmen och ett bra spår.
Det känns som att allt går så himla fort och helt plötsligt är jag framme ön eller "the australian exit" även kallad. Publiken hejar och skriker som tokar! Ner i vattnet igen och jag inser att nu gungar det på bra. Hittar igen bra linje på högerflanken. När vi således vänder upp vid första bojen på andra varvet får vi sjön mot oss och det gungar fint. Ingen ide att tänka efter för mycket och jag försökte istället bara njuta den sista biten i vattnet.
Lätt fumlig kom jag upp på fötterna och joggade lite lätt fram till cykelpåsen. För att göra cykelresan lite bekvämare bestämde jag mig för att kränga på vindvästen. Det hade börjat smådugga och det blåste en del som sagt.
Första 3 milen var helt platta och det vara bara att krypa ihop och dunka på. Passerade mycket folk och benen kändes lätta! Marken var blöt och vid första rondellen tog jag det väldigt lugnt och fint.
Efter rondellen började det. Sakta men säkert började backarna komma och jag fick ingen rytm i cyklingen. Upp och ner i tempostyret. Igenom små byar med med rondeller och tvära kurvor. Helt plötsligt insåg jag att nu var jag inne i "the beast". En 3km lång backe som det inte gick fort i. Snittade 12km/h och efter ett tag trodde jag hjärnan skulle koka sönder under tempohjälmen. Sällan har jag längtat så för en utförsåkning för att få lite luft under hjälmen Den kom efter en bra stund. Det är inte bekvämt att sitta upp länge på en tempohoj.. Det gick fort utför! Ett parti var det förbjudet att ligga nere i tempoställning.
Uppe bland bergen var det en magiskt vacker utsikt över Zurich och sjön. Vi passerade vinrankor och folk stod och hejade i de småbyarna med stora kobjällror. Efter att ha avverkat ytterkanterna var det dags att passera målområdet och uppför The Heartbreak Hill. Alla hade snackat om denna backe och hur magiskt det var för oss cyklister. Rena Tour De France känslan med skrikande publik.
Det var så bra som alla hade sagt. Jag hade gåshud över hela kroppen och jag kände hur lätt jag tog mig uppför trots lutningen (18% på värsta stället). Vissa partier stod publiken så nära att jag kände andedräkten av öl komma emot mig. Jag log nog hela vägen upp och ner.
Under sista varvet hade jag ett konstant leende på läpparna. Keep smiling Andreas! hörde jag några i publiken säga. Det vara nära nu. Snart är jag på rakan. Jag visste att målsättning på SUB12 försvann när väggen kom men just då med några kilometer kvar brydde jag mig inte. Jag hade banne mig min andra Ironman som i en liten ask.
Känslan att komma på rakan går inte att beskriva i ord. Publiken hejar och Speakern säger: Andreas! You are an .... Publiken svarar: IRONMAN!
Jag ville bara krama hela världen. En lite tår på kinden av lycka.
Jag klarade således inte mitt mål men det blev ändå nytt rekord på en bana som var allt annat än flack på cyklingen. Jag pressade mig så hårt jag kunde och det räckte en bit. Vågar påstå att jag är allt annat än mättad på detta och är ganska övertygad att det kommer mera.
Jag har njutit 2 veckor nu och fått smälta allt och det finns många att tacka. Det är ju trots allt att många som stöttat på olika vis för detta. Jag är er alla evigt tacksam!
Snart kommer mera planer... men först semester :-)
/Ask
Söndag 27/7, kl 04:10
Vaknar innan klockan. Ingen idé att somna om eftersom klockan ringer om 10 minuter. Jag har faktiskt lyckats sova innan rejset. Hade känt mig lugn hela lördagen och trygg i vad som väntade. Det är ju trots allt att om du är förbered så har du gjort allt du kan påverka och det som sker, sker. Jag hade min plan för dagen planerad och det gällde nu bara att följa den.
Hoppade i tävlingsdressen. Tvättade ur gruset ur ögonen. Kollade igenom den vita påsen (street wear) en sista gång. Borstade gaddarna. Ellen vaknade och hjälpte mig med att gå igenom allt en sista gång.
0450. Var utanför frukosten. Hoppades de öppnade tidigare. De gjorde det. Vi var helt ensamma. Åt äggröra, några frallor, frukt och lite mera äggröra. Äggröra is the shit. Gav Ellen en puss och stack till spårvagnen. Massa funderingar börjar bubbla upp: Har jag tur så kommer spårvagnen tidigare än tidtabellerna? Hur kan de gå tidigast 0537? Ska Kag promenera istället, ja det gör jag! Nej det gör du inte. 9km promenad i onödan! Följ planen!
Mitt i mina tankar hör jag en röst: Do you want a ride? Sorry? Do you want a ride to the starting area? Jämte mig har en taxi saktat in. Jag spanar in i bilen och i den sitter ett gäng triatleter. Yes, of course!
I taxin satt två triatleter som hade sett mig med min triathlonväska och kompressionsbyxor. De var också smått irriterade över transportmöjligheterna och ville hjälpa en "kamrat" i nöd. Snacka om flyt! det slutade inte där heller eftersom Ellen hade gett mig en extra peng innan jag stack ifall att jag behövde något. Som gjort för splitta en taxi! Vi tjötade en stund och jag fick den senaste väderprognosen (WLAN gick ner på hotellet kvällen innan och var inte uppdaterad). Dagen väntade lite regn på morgonen, mulet och ca 25 grader. Inga 18mm regn som sagt tidigare. Wohooo!
Så nu stod jag där framför min cykel i god tid. Det där med lånepumpar som arrangören lovade såg jag inte röken av och lånade en pump av en schyst fransman jämte mig som vägrade prata engelska. Vie vie baguette! En bit längre bort hör jag ett tubdäck explodera. Alla runt omkring suckar och lider med den drabbade. På med våtdräkten. Njöt av kaoset. Stressade människor är roliga att iaktta.
Kom ut i god tid till startområdet en bit därifrån. På med mössa, öronproppar och glasögonen. Vattnet var helt perfekt. Mycket folk runt omkring. Simmar ut en bit, stannar upp och simmar tillbaka.
Starten gick i 2 vågor eller 3 om man räknar Pros. Ställde mig i 2nd wave och således starttid 06:55. Jag var ganska säker på att dagen till ära som kommer jag inte simma under 1:10. Det hade börjat blåsa upp.
Det känns som att allt går så himla fort och helt plötsligt är jag framme ön eller "the australian exit" även kallad. Publiken hejar och skriker som tokar! Ner i vattnet igen och jag inser att nu gungar det på bra. Hittar igen bra linje på högerflanken. När vi således vänder upp vid första bojen på andra varvet får vi sjön mot oss och det gungar fint. Ingen ide att tänka efter för mycket och jag försökte istället bara njuta den sista biten i vattnet.
Lätt fumlig kom jag upp på fötterna och joggade lite lätt fram till cykelpåsen. För att göra cykelresan lite bekvämare bestämde jag mig för att kränga på vindvästen. Det hade börjat smådugga och det blåste en del som sagt.
 |
| Dubbeltumme på det! |
Första 3 milen var helt platta och det vara bara att krypa ihop och dunka på. Passerade mycket folk och benen kändes lätta! Marken var blöt och vid första rondellen tog jag det väldigt lugnt och fint.
Efter rondellen började det. Sakta men säkert började backarna komma och jag fick ingen rytm i cyklingen. Upp och ner i tempostyret. Igenom små byar med med rondeller och tvära kurvor. Helt plötsligt insåg jag att nu var jag inne i "the beast". En 3km lång backe som det inte gick fort i. Snittade 12km/h och efter ett tag trodde jag hjärnan skulle koka sönder under tempohjälmen. Sällan har jag längtat så för en utförsåkning för att få lite luft under hjälmen Den kom efter en bra stund. Det är inte bekvämt att sitta upp länge på en tempohoj.. Det gick fort utför! Ett parti var det förbjudet att ligga nere i tempoställning.
Uppe bland bergen var det en magiskt vacker utsikt över Zurich och sjön. Vi passerade vinrankor och folk stod och hejade i de småbyarna med stora kobjällror. Efter att ha avverkat ytterkanterna var det dags att passera målområdet och uppför The Heartbreak Hill. Alla hade snackat om denna backe och hur magiskt det var för oss cyklister. Rena Tour De France känslan med skrikande publik.
Hittade en film och notera den stora svenska flaggan i bakgrunden. http://www.youtube.com/watch?v=jC3vbdVcjo4
Nu skulle allt göras en gång till och det vara bara att fortsätta äta och dricka ordentligt och njuta.
Återigen kunde jag trycka fint på flaken och backarna började dränera pulvret i bena. För att festa till det på hojen så tog jag en flaska Cola vid en av depåerna. Allt fint att ha något extra gott när det kändes tråkigt. Under cyklingen körde jag med Bars, Sportdryck och Cola. Sportdrycken blandade jag själv i form av små tabletter som jag löste upp i vattnet. Mycket praktiskt. Sista biten under cyklingen började värmen komma mer och mer och det var ganska skönt att dumpa västen ut på löpningen.
Växlingen till löpning gick lite fortare men det var inte helt lätt att springa med cykeldojorna i lerbadet som växlingsområdet nu bestod av. Lätt trippande ställde jag hojen på sin plats och snabbt in i omklädestältet.
Det var en härlig känsla när Ellen hejade och ropade på vägen ut på löpningen. Kroppen kändes bra. Nu skall jag bara njuta. Tänk att ha förmånen att få springa en mara efter allt annat roligt. Det är ju trots allt detta jag gillar mest. Första varvet gick bra och jag gjorde ett kort kissestopp efter 3 kilometer eftersom jag innehar inte förmågan att kunna kissa på cykeln eller springandes. Överallt stod det människor och hejade fram oss. Det blev mycket "Hopp Hopp" men även franska, tyska och amerikanska varianter på heja ramsor.
Efter milen passerade vi målområdet och det var en mäktig känsla att se raken till vänster om sig. Jag log och kroppen kändes bra.
Efter 14km kom väggen. Jag blev snurrig och benen sa bara stopp! Aj aj. Jag ramlade praktiskt taget rakt ner i källaren. Nu började jag deala med mig själv: Ok vi går ett tag. Gå är ok så länge vi inte står stilla. Tog cola vid depån. Nä detta funkar inte. Smet in bakom några buskar och spydde. Började gå och lufsa om vartannat. Nu var det lufsa och sen gå vid depåerna. Benen var som stockar, fötterna värkte och just då ville jag bara springa men kroppen gav mig fingret.
Såg många tomma blickar och nån hade satt sig ner i bristen på energi. Fick då höra en irländare ryta till mot den sittande personen: Stand up and Fight!
Det blev mitt mantra. Andra varvet passerades och Ellen skrek och hejade för fullt i målområdet. Lyckan spred sig i kroppen och jag visste att nu kan det bara gå lättare. Gå, jogga, gå och jogga. Helt plötsligt vara kroppen med igen och jag kunde ta upp farten igen. Wohoo!
Under sista varvet hade jag ett konstant leende på läpparna. Keep smiling Andreas! hörde jag några i publiken säga. Det vara nära nu. Snart är jag på rakan. Jag visste att målsättning på SUB12 försvann när väggen kom men just då med några kilometer kvar brydde jag mig inte. Jag hade banne mig min andra Ironman som i en liten ask.
Känslan att komma på rakan går inte att beskriva i ord. Publiken hejar och Speakern säger: Andreas! You are an .... Publiken svarar: IRONMAN!
Jag ville bara krama hela världen. En lite tår på kinden av lycka.
Jag klarade således inte mitt mål men det blev ändå nytt rekord på en bana som var allt annat än flack på cyklingen. Jag pressade mig så hårt jag kunde och det räckte en bit. Vågar påstå att jag är allt annat än mättad på detta och är ganska övertygad att det kommer mera.
Jag har njutit 2 veckor nu och fått smälta allt och det finns många att tacka. Det är ju trots allt att många som stöttat på olika vis för detta. Jag är er alla evigt tacksam!
Snart kommer mera planer... men först semester :-)
/Ask
Kommentarer
Skicka en kommentar